Jag skrev för lite sen om den besynnerliga identitetspolitiken. Jag begriper helt enkelt inte hur en sådan sorteringsmekanism kan tas på allvar av annars möjligen sansade människor. Samma sak med tankeförbudet mot konstruktiva lösningar på de praktiska problem som invandringen medför. Att överhuvudtaget nämna ordet gör att man riskerar bli misstänkt för att hysa skumma politiska åsikter.
Till min oerhörda förvåning träder nu två botfärdiga personer fram och erkänner sin delaktighet i att ha skapat ett system för långtgående censur i samhällsdebatten.
Dels är det Per Svensson som i Sydsvenskan skriver ”Jag var med om att skapa ett monster” (rubriken senare ändrad till ”Tyck rätt, tack!”) där han bland annat berättar om Malmöföretaget ”Genusredaktörerna” som erbjuder normkritisk korrekturläsning där man kan få sina texter professionellt ideologitvättade, så att de inte riskerar att bryta mot den “normkritiska” normen vad avser kön, etnicitet, funktionsnedsättningar osv…
Dels skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen ”Det är jag som är åsiktskorridoren” där hon beskriver sitt arbete med att sortera bort allt som möjligen kunde andas rasism, till vilket också hänfördes alla försök att komma med konstruktiva lösningar på invandringens praktiska problem som arbetsmarknad, bostadsmarknad, utbildning osv. För att inte tala om den i mitt tycke modesta tanken att det vore en fördel för invandrade personer som vill stanna i Sverige att lära sig språket som talas här.
Varför dessa ”erkännanden” kommer just nu när yttrandefrihet, invandring, genus mm debatteras som mest vet jag inte. Kanske dessa personer äntligen kommit till slutsatsen att om man vill lösa problem kanske det är en god början att kunna prata om dem?
Se även Susanna’s Crowbar
Andra bloggar om identitetspolitik, invandring, samhällsdebatt, censur, åsiktskorridoren